Den sociala sammanhållningens politiska dimension i Europa

Under de senaste två årtiondena har Europa ställts inför en rad utmaningar. Finanskrisen 2007–2008, som ledde till en ekonomisk recession och åtstramning, följdes av den europeiska skuldkrisen 2010, en migrationskris 2015 och folkomröstningen om brexit 2016. På senare tid har Europa drabbats av covid-19, den värsta pandemin sedan spanska sjukan, och Rysslands anfallskrig mot Ukraina har resulterat i en allvarlig inflationskris. Dessutom pågår betydande strukturella förändringar: befolkningen åldras snabbt, vilket utmanar våra sociala trygghetssystem och solidariteten mellan generationerna, den snabba digitaliseringen förändrar arbetsmarknaderna, och konsekvenserna av den globala uppvärmningen börjar nu märkas på den europeiska kontinenten. Mot bakgrund av dessa utmaningar har beslutsfattarna börjat oroa sig för de sociala relationer som håller samman EU, delvis på grund av den senaste tidens ökade politiska polarisering, den försvagade sociala sammanhållningen och det ökade missnöjet med institutionerna runt om i Europa. 
 

Mot denna bakgrund är det viktigt att undersöka om personer som väljer att inte delta i den politiska processen är mer benägna att uttrycka misstro mot institutionerna. Är vissa länder mer benägna att uttrycka missnöje genom kraftfullare politiska aktiviteter? Möjliggör sammanhållna samhällen ett klimat av förtroende och deltagande? Hur påverkas det politiska deltagandet av sociala sammanhållningen, som kännetecknas av samhörighet, motståndskraft och fokus på det allmänna bästa? Med fokus på den sociala sammanhållningens politiska dimensioner visar denna rapport hur den sociala sammanhållningen har utvecklats i Europa och, i synnerhet, hur politiskt deltagande är direkt kopplat till de politiska institutionernas legitimitet. 
 

Politisk bakgrund

Social sammanhållning är ett svårt begrepp att definiera, men förknippas med starkt socialt förtroende, välfungerande samhällen, politiskt deltagande, engagemang och social inkludering. Social sammanhållning skapas genom förbättrat socialt förtroende, vilket är förknippat med högt ekonomiskt välstånd, låg ojämlikhet och låg korruption. De politiska dimensionerna av social sammanhållning omfattar institutionell legitimitet (hur mycket medborgarna litar på och godkänner institutionerna) och medborgarnas politiska deltagande. Större sammanhållning kommer därför till uttryck genom ett starkare institutionellt förtroende, vilket är viktigt för en sund demokrati och därmed av grundläggande betydelse för EU, och medborgarnas politiska engagemang. 
 

Åtstramningarna efter finanskrisen 2007–2009 tolkades av många som ett institutionellt misslyckande, vilket försämrade allmänhetens uppfattning om politikernas förvaltning av de offentliga finanserna och deras integritet. Globaliseringen har slagit sönder traditionella industrier i många europeiska länder. I detta nya politiska landskap utnyttjade många populister de ökade migrationsströmmar som delvis genererades av den flyktingkris som utlöstes av konflikten i Syrien 2015. 
 

Det är tydligt att konsekvenserna av dessa kriser har varierat mellan EU:s medlemsstater. Åtstramningarna efter finanskrisen 2007–2008 var till exempel mycket värre för vissa länder än för andra. Grekland, Italien, Portugal och Spanien upplevde en dramatisk ökning av ungdomsarbetslösheten, och en eventuell vändning av den trenden hindrades av den efterföljande europeiska skuldkrisen. Andra länder, t.ex. de nordiska länderna, klarade sig betydligt bättre. 
 

Det står också klart att kriserna har haft olika effekter på den sociala sammanhållningen. Den ekonomiska nedgången 2008 skilde sig från covid-19-pandemin eftersom skulden fördelades på olika sätt och kriserna inte drabbade samma sociala skikt av den europeiska befolkningen. 
 

Under de senaste två decennierna har Europa sett en ökad politisk polarisering och populism, en trend som delvis tar sig uttryck i antietablissemangsattityder och i vissa fall en utveckling mot auktoritärt styre. Flera indikatorer tyder på att förtroendet för nationella inrättningar och institutioner har urholkats, vilket vanligtvis åtföljs av ökat missnöje.

Viktiga resultat

• Det finns inget som tyder på att den politiska sociala sammanhållningen har minskat under de senaste 20 åren i Europa. Trots det rådande missnöjet har medborgarna konsekvent deltagit i den demokratiska processen, även när det gäller att rösta, under de senaste två decennierna. Deras engagemang tycks öka i kristider, t.ex. under finanskrisen 2007 och 2008, den europeiska skuldkrisen 2010–2012 och covid-19-krisen.

• Arbetslöshet är en nyckelfaktor för politiskt deltagande. Det finns betydande skillnader mellan olika delar av Europa. Arbetslöshet leder till exempel inte till ett större politiskt deltagande i Norden, västra Medelhavsområdet och Central- och Östeuropa, medan arbetslöshet leder till större politiskt deltagande på den europeiska kontinenten och i Irland.

• Arbetslöshet spelar roll för politiskt engagemang i form av protestaktioner: ju högre arbetslöshet, desto högre protestnivåer.

• Den politiska aktiviteten tenderar att vara högre i områden där befolkningen är äldre och bättre utbildad. Överraskande nog verkar inte ekonomiskt välstånd och migrationsnivåer spela någon större roll, utom i länderna i östra Medelhavsområdet och på Balkan, där det politiska engagemanget är betydligt högre.

• Soffliggande i samband med val påverkas å andra sidan främst av arbetslöshet. Det är i allmänhet mindre sannolikt att arbetslösa personer röstar, och landsbygdsområdena tenderar att ha lägre valdeltagande.

• Valdeltagandet är nära kopplat till politisk legitimitet: medborgarna är mer benägna att rösta när de har förtroende för sina politiska institutioner.

• Regioner med högre protestnivåer tenderar också att ha ett högre valdeltagande, vilket tyder på ett samband mellan aktivt engagemang och väljarbeteende. När det sker en nedgång (åtminstone en liten sådan) i antalet personer som inte röstar ser vi en ökning av protesterna.

• Den institutionella misstron skiljer sig åt mellan olika regioner. Till exempel visar de nordiska länderna betydligt mindre misstro mot sina institutioner än de kontinentaleuropeiska länderna. Ekonomiska faktorer, såsom ekonomisk utveckling, tenderar att minska den institutionella misstron, även om arbetslöshetens inverkan är relativt liten.

• Det finns ett positivt samband mellan engagemang i politiska aktiviteter och institutionellt förtroende. Effekten av tillfredsställelse med demokratin och regeringen på valskolk är sex gånger större än på det politiska engagemanget. Enkelt uttryckt är kopplingen mellan valdeltagande och missnöje betydligt starkare än kopplingen mellan politiskt engagemang och missnöje.

• När missnöjet med institutionerna ökar, ökar också misstron, och vice versa. I synnerhet tycks misstron mot institutioner och missnöje öka under svåra förhållanden, såsom under den ekonomiska krisen 2008 och covid-19-pandemin.

Slutsatser

• Bibehållen sysselsättning och säkra arbetsmöjligheter är avgörande faktorer. Arbetslöshet sticker ut som den främsta orsaken till minskat politiskt engagemang, vilket leder till missnöje med institutionerna. Även om det är viktigt att tillhandahålla inkomststöd under ekonomiska chocker för att ge omedelbar hjälp är det lika viktigt att skapa sysselsättningsmöjligheter.

• Under kriser tenderar arbetslösheten att stiga mer dramatiskt bland ungdomar. Det är viktigt att beslutsfattare fokuserar sina ansträngningar på denna grupp, eftersom bristen på sysselsättningsmöjligheter för unga personer kan ha bestående negativa effekter på deras långsiktiga politiska engagemang.

• För att säkerställa sysselsättningsmöjligheter för ungdomar under kriser måste vi förbättra tillgången till utbildning för att göra det möjligt för dem att bygga upp motståndskraft och bättre förbereda sig för att klara sig i en alltmer osäker framtid. Ett större fokus på att ta itu med och utveckla garantisystem för arbetstillfällen är lika viktigt.

• Det är viktigt att skapa en positiv återkoppling mellan social sammanhållning och politiskt deltagande. När den sociala sammanhållningen stärks, ökar det politiska engagemanget och vice versa.

• Det finns ingen enhetlig trend med växande politiskt missnöje över hela Europa. Istället finns det betydande variationer mellan olika nationalstater. Följaktligen finns det inte en enda politisk strategi som passar alla och som kan vara effektiv överallt.