Minimilöner år 2024: Årlig översyn

Minimilöner skyddar arbetstagare från oskäligt låga löner och säkerställer lika villkor för företagen. Alla EU:s medlemsstater samt Norge har infört minimilöner, om än i olika former. Av de 27 medlemsstaterna har 22 en nationell minimilön, med en (eller ibland mer än en) lönenivå som sätter en grundläggande lönetröskel. Dessutom används kollektivavtal för att ytterligare reglera löner och vanligtvis fastställa nivåer över den nationella minimilönen. I de återstående fem medlemsstaterna och Norge fastställs minimilönerna i kollektivavtal på sektorsnivå, som omfattar en hög täckning av arbetstagare i dessa länder. Versionen från 2024 av denna årliga översyn innehåller en uppdatering av minimilöneutvecklingen, uppgifter om hur satserna fastställdes och vilka kriterier som användes i justeringen. Dessutom kartläggs vilken inverkan politiken på EU-nivå har på fastställandet av minimilöner.

Politisk bakgrund

De nationella regeringarna och – beroende på nationella traditioner och praxis – arbetsmarknadens parter är fortfarande de viktigaste aktörerna med ansvar för reglering av löner och ersättningar. EU:s direktiv om minimilön, som antogs i oktober 2022, syftar till att förbättra levnadsstandarden för att skapa uppåtgående konvergens och minska fattigdomen bland förvärvsarbetande, löneskillnaderna och löneklyftan mellan könen. Syftet är att inrätta en ram för att fastställa lämpliga nivåer för minimilöner och säkerställa arbetstagarnas tillgång till minimilöneskydd. Inom denna ram behåller de nationella aktörerna sin befogenhet när det gäller valet av metoder för lönesättning och lönegenomförande, samt när det gäller att fastställa nivåerna för minimilönerna. Medlemsstaterna måste införliva direktivet i sin nationella lagstiftning senast i november 2024, och när denna rapport utarbetas har de nödvändiga lagändringarna och andra åtgärder utvärderats och förberetts i många länder.

Viktiga resultat

• De nationella minimilönerna för 2024 höjdes kraftigt, vilket – beroende på vilket mått som används för att beräkna inflationen – ledde till att minimilönerna ökade i reala termer i de flesta länder. Därmed vändes de köpkraftsförluster som minimilöntagare upplevde mellan 2021 och 2023 i många länder, eftersom minimilönerna i reala termer har ökat i nästan alla länder mellan 2020 och 2024.
   
• I länder utan nationella minimilöner förekom färre fall av reella ökningar i de senaste förhandlingsrundorna (i ett urval av lågavlönade yrken), och inte all köpkraft som har gått förlorad sedan covid-19-pandemin bröt ut har kunnat återhämtas.
   
• Bland alla arbetstagare med minimilön rapporterade i genomsnitt 23 procent i EU:s medlemsstater att de hade svårt att få ekonomin att gå ihop under 2022, vilket är 10 procentenheter högre än för övriga arbetstagare. Dessutom rapporterade 10 procent av minimilöntagarna i EU att de hade svårt att hålla sina hem tillräckligt varma (jämfört med 6 procent av övriga). Skillnaderna mellan länderna är slående. Minimilöntagare i Grekland toppar listan, där mer än 80 procent anger att de har svårigheter att få ekonomin att gå ihop.
   
• Arbetstagare med minimilön är förhållandevis jämnt fördelade sett till hushållens disponibla inkomst som helhet: cirka två tredjedelar av minimilöntagarna lever i hushåll som tillhör den mellersta till nedre delen av inkomstfördelningen, men de är underrepresenterade bland de fattigaste hushållen i den lägsta inkomstdecilen.
   
• Det är möjligt att få en bild av om minimilönen räcker till genom att titta på den ekonomiska press som minimilöntagare i enpersonshushåll upplevde 2022. Det är mer sannolikt att dessa arbetstagare har svårt att få ekonomin att gå ihop än sina bättre betalda motsvarigheter i nästan alla länder: 28 procent har sådana svårigheter, jämfört med 14 procent i länderna totalt sett. Omfattningen av dessa svårigheter varierar kraftigt mellan länderna, och de verkar ha ett starkt samband med den allmänna ekonomiska utvecklingen (som syns i de genomsnittliga inkomstnivåerna).
   
• Kopplingen av minimilönerna till vissa procentandelar av genomsnitts- eller medianlönerna fortsätter i enlighet med förslaget i direktivet, och allt fler länder tillämpar denna metod.
   
• Att sådana referensvärden används har utan tvekan spelat en roll i de stora ökningar som noterades 2024. Men även om sådana strukturella uppskrivningsprocesser håller på att införas i flera länder, fick andra kriterier mindre uppmärksamhet under 2023 när procentsatserna för 2024 fastställdes. Det var framför allt ovanligt att hänsyn togs till huruvida satserna är tillräckliga i absoluta termer för att säkerställa en skälig levnadsstandard.
   
• Inflationstakten var det kriterium som oftast beaktades när de nationella minimilönerna fastställdes för 2024. Den användes i 14 länder. Därefter följde ett brett spektrum av landsspecifika kriterier i 10 länder, medan 8 medlemsstater med nationella minimilöner använde någon form av målvärden för nivåerna i förhållande till lönerna. Det var mindre vanligt att andra typer av kriterier relaterade till lönenivåer eller utveckling beaktades: bruttonationalproduktens utveckling och arbetslösheten (6 länder i vardera fallet), arbetsproduktivitetens nivå och/eller utveckling (5 länder) och sysselsättningen (4 länder).

Slutsatser

• Samtidigt som allt fler medlemsstater börjar förbättra minimilönerna i förhållande till genomsnitts- eller medianlönerna, och därigenom stärker rättvisedimensionen, är det viktigt att ytterligare reflektera över och analysera huruvida sådana åtgärder säkerställer en ”skälig levnadsstandard” som en ytterligare aspekt i bedömningen av tillräcklighet.
   
• Tekniskt sett är det förhållandevis okomplicerat att höja minimilönerna till en viss procentandel av genomsnitts- eller medianlönen, vilket gör en sådan höjning till ett pragmatiskt första steg för att höja minimilönerna och öka rättvisan. Att analysera och säkerställa att de är tillräckliga – genom att också ta hänsyn till den absoluta levnadskostnaden i en medlemsstat, till exempel baserat på en typisk konsumtionskorg för låginkomsttagare, och den långsiktiga utvecklingen av arbetsproduktiviteten – är mer komplicerat. Nationella lönesättare, inklusive regeringar, arbetsmarknadens parter och expertkommittéer, är fria att diskutera det lämpligaste tillvägagångssättet för sammanhanget i deras land när det gäller vad som kan anses vara tillräckligt och om det fortfarande behöver uppnås.